Påsken var bra, det är något jag är stolt över. MEN. Den var inte perfekt. Det blev både överätning och aningen felätning. Jag åt mandlar i mängder. Jag gillar dock mandel, det får igång magen bra - dessutom saktar det ner min viktnedgång. Det är bra, jag har fått så extremt mycket lös hud att jag måste ta en paus och låta kroppen vila.
Men. Överätning är aldrig bra. Felätning inte heller. Då matar jag beroendehjärnan och jag triggar sjukt mycket på mandel. Jag tänker på mandel hela tiden - en signal på att något är riktigt fel. När man lägger extremt mycket tankeverksamhet på ett livsmedel förstår man att det är farligt för beroendet. Jag blir dessutom lynnig och irriterad.
Därför är det viktigt för mig att äta bra och enligt min matplan. Det är dock inte så jävla enkelt som det verkar. Det har varit fullt krig nu. Mitt sockertroll har övertalat mig flera gånger att inte äta mina matlådor, att jag ska åka till affären och köpa mandel istället. Det har varit extremt påfrestande. För jag ska inte äta fel, jag måste ha stabilitet. Därför är det krig i hjärnan nu, och det tar mycket energi. Varje dag jag äter enligt min matplan är en seger för mig. Jag behöver stabilitet och att kunna lita på mig själv, det är mycket mer värt än något annat.
Stabilitet är viktigt för mig, för maten smittar av sig på alla plan. Börjar jag vela med maten, börjar jag vela med så mycket annat. Jag blir okoncentrerad och distansierad. Sämre på jobbet och i relationer. Därför är kriget värt att utstå, för jag vet att jag får lugn som belöning sen.
KÖSS
