I helgen gick jag återfallspreventionskurs hos Arteget i Arlöv. Fy, jag hade sån ångest för själva grejen. Jag vet ju hur grundkursen var (sockerdetoxkursen), och denna gjorde mig inte besviken. Det var jobbigt, skrämmande och ljuvligt på en och samma gång. Jag fick så mycket uppvaknanden. Vi fick kartlägga alla signaler kroppen ger innan man hamnar i ett återfall. Från alla de små diffusa till de riktiga varningsflaggorna. Hela kedjan. Vi fick lära oss stresshantering. Vi fick kartlägga risksituationer. Och jag bölade säkert 3 ggr. Det var jobbigt och se att jag lever i alla varningssignaler. Det har jag ju känt på mig, det har varit vita knogar den senaste tiden. Det ska inte vara en fight, då agerar vi fel, det ska gå enklare, vi ska vara lyckligare - såhär långt in i abstinensen. Då inser jag att jag handlar och tänker i fel banor. Jag hade 27 (!!) aktiva varningstecken. Säkert fler om jag hade lagt ännu mer tid på det. Det fick mig att inse att jag inte kan leva som jag lever just nu. Jag behöver mer struktur i mitt liv. Grejen är att jag har ett väldigt ostrukturerat arbete och det är där jag måste börja. Jag måste sätta ramar och regler över det lilla i mitt arbete som går att strukturera upp. Det stressar mig enormt att inte ha koll på saker.
Jag ska också fylla mitt liv med mer kunskap om sockerberoende. Ibland så känner jag mig så tom - att jag inte har något att göra mina lediga stunder. Men det går ju lätt att ordna. Fylla det med självinventering och litteratur om sockerberoende. Ibland stannar jag kvar på jobbet flera timmar, för att jag är rädd för tomheten hemma. Det är slut med det nu.
Jag är så tacksam för Arteget kurser. De hjälper oss sockerberoende enormt. Jag är också tacksam för att jag får lov att träffa mina sockersyskon. Känna kärleken, förståelsen och värmen. Att man inte behöver förklara. Att det känns som att man känner varandra trots att man aldrtig träffats. Det är mycket att arbeta på nu, men jag ser fram emot ett rikare liv!
KÖSS
