Jag skulle gissa att de flesta utav oss har en mer eller mindre viktnoja. Har man bantat hela livet så är det inte så himla konstigt, man är liksom uppväxt med vågen. Eller så kanske man började på viktväktarna efter en graviditet eller något annat. Hur som helst är vikt av kroppsmassa en viktig parameter i dagens samhälle. Det läggs en central roll på vikten. Utifrån den bedöms vår hälsa, vårt välmående osv. Men framförallt använder vi vikten för att bedöma oss själva. Vi använder den som piska eller morot, som ångest och som belöning. Det är så jävla absurt egentligen. Vi väger ju liksom allt: fett, muskler, ben - vätska. Men det är svårt att komma runt viktångest. Det är jättemånga inspiratörer som skriver lite då och då hur de är nöjda, inklusive jag själv. Hur skönt det är att slippa vikt och storleksångest. Och det stämmer, just då. Men sånt där går upp och ner som alla känslor gör. Vissa dagar bryr man sig inte alls, andra dagar bryr man sig jättemycket. Jag tror att de flesta av oss har kropps och viktångest fram och tillbaka i livet, det hör liksom till samhällsstrukturen. Vi matas överallt med bilder hur en kvinna ska se ut, vilka kläder hon ska ha (inte alls ångestframkallande när det är cut-outs-klänningar och magtröjor som är grejen...) och vilket BMI som är okej eller inte - när det inte tar ett skit hänsyn till våran kroppssammansättning.
Detta driver oss till störd relation till våra kroppar och störd relation till vår vikt.
Personligen har jag en sund inställning till min kropp, jag äääälskar den - den är så jävla bra, men jag har en störd inställning till min vikt. Jag är en prestationsprinsessa och älskar att jaga siffror. Det finns ingenting som kan sänka min dag så mycket som om det står + på vågjäveln. Jag blir svinsur på riktigt. Det är som om jag tappar en viktig affär på jobbet alltså, jag blir irriterad. MEN. Den senaste tiden har det blivit så oändligt mycket bättre. Och jag tänkte berätta hur jag gjort för att få det bättre. Jag har satt upp ett gäng regler jag måste förhålla mig till:
1. Jag får inte bli sur vad jag än väger. Jag är inte min vikt, jag är My. Och hon är förbannat härlig oavsett vikt.
2. Jag får inte ändra på hur jag äter så länge jag är i intervallet +- 2 kilo. Jag kan gå upp 2 kilo på 12h, lätt. Det har ingenting vad jag presterar med att göra, det handlar om vätska eller kanske en överätning en dag. Beroende på vad du väger och hur mycket vätska din kropp kan lägga på sig så ska du ha ditt eget personliga värde där du varken får ändra matplan eller ha ångest. Inom det intervallet är det inte okej att få ångest eller så på sig själv.
3. En apparat har inte rätt att bestämma över mitt liv. Vad den än säger får jag inte ändra i matplanen så jag får gå hungrig. Hunger är ett otyg och något vi aldrig ska vara. Hur mycket + den än står på, har inte en apparat rätt att driva mig till självsvält.
Detta hjälper mig verkligen att vara mer schysst mot mig själv. Man ska inte panika bara för man plussar 2 kilo eller står stilla ett tag. Stress i sig hämmar också viktnedgång. Vikt kan vara en bra motivation, men också ett helvete om vi blir för fixerade. Det viktigaste för mig ä regel nummer två, det har gett mig enorm ångestlättnad. Jag blir inte längre sur om det står +0,5 kilo liksom. Jag vet att min kropp är ute på bus nu och lagrar vätska.
KÖSS![]()
