På sommaren är det många utav oss som hamnar i sockerfällan och/eller går upp i vikt. Det märk att Sverige går in i semester-mode. Det märks på sociala mediers uppdateringar, på folks kommentarer och även på hur besöksantalet på bloggen sjunker markant. Vi tänker att vi ska få unna oss och att vikten tar vi efter sommaren. Jag förstår helt och fullt att man får tid för matlagning, att det sitter extra gött med lite mys på bryggan på kvällen. Och kan man avbryta sitt unnande - varför inte?
Jag är verkligen inte för förbud. Jag är inte heller svart/vit i mitt tänkande. Jag anser att har man inte en ätstörning eller ett beroende, utan en normal relation till maten - så ser jag inte varför det skulle vara så hemskt att göra ett avsteg då och då. Kan man bryta och sedan må bra, behöver man inte vara nitisk om man inte vill. Det är inte vad vi äter då och då som avgör vår hälsa, det är vad vi äter majoriteten av tiden.
Men vi beroende ska ge fan i att unna oss. Det leder aldrig till något bra. Istället leder det till en hetsätningsorgie utan dess like. Ångest, nedstämdhet och allmänt illamående är inte värt det - faktiskt inte. Jag får ofta frågan "Saknar du inte jordgubbar/choklad/bröd?". En längtan finns ju där såklart, men ingen saknad. Ångesten och den psykiska kraft som krävs för att bryta, är inte värt det. Det är klart en alkoholist längtar efter alkohol, det är lika självklart att jag som sockerist längtar efter skräp. Det gör jag en vanlig måndag också, det ändras inte en sommarsemester/jul/födelsedag. Enda är att mitt sockertroll bunkrar upp med fjantiga undanflykter. Klart jag ska få unna mig. Nej, jag unnar mig närvaro och psykisk hälsa. Ohälsan är så jävla ovärd.
Så mitt tips till dig som beroende: unna dig psykiskt välmående i sommar. Sol, bad, tid med familj och vänner. Annars kommer matfixeringen ta över tankarna igen. Ät frukost-lunch-middag. Och ta hjälp av andra beroende när det blir jobbigt. Ensam är inte stark!
KÖSS
