Allt som oftast får jag en kommentar som lyder ungefär "du har en ätstörning/detta låter som ett ätstördbeteende, var god sök hjälp". Jag kan inte beskriva med ord hur irriterad jag blir av sådana kommentarer, jag blir verkligen superfrustrerad.
Jag har inget normalt förhållningssätt till maten. För mig är mat så mycket mer än näring, det är laddat. Men ätstörning? Det är ett samlingsnamn, ett begrepp som inkluderar allt och alla som inte kan äta normalt. Det är väldigt enkelt för de som absolut inte är insatta att kasta samlingsdiagnoser kring sig som de vore löv i vinden. Ett samlingsbegrepp, vad hjälper det mig till tillfrisknad? Det är som att vissa tror att bara man får träffa en ätstörningsspecialist så POFF försvinner allt! Så är det inte. Jag vet att jag har ett ätstört beteende, och vi som har det får jobba med det varje dag.
Varför vägrar jag huxflux kalla mig ätstörd då? För mig räcker inte den diffusa beskrivningen för att jag ska få verktyg nog att leva i tillfrisknad. Jag behöver fler parametrar än så. Jag är en beroendeperson vars främsta utlopp kommer i formen socker, tätt därefter tvångsmässigt överätande. Att jag kan pinpointa att det är beroende beror framförallt på två faktorer:
- Tar jag bort en beroendeframkallande substansen socker så har jag längre perioder där jag äter lagom och friskt. Detta har gjort att jag har tappat 95 kilo utan operation.
- Mitt tvångsmässiga beteende smittar av sig på andra områden som överhuvudtaget inte har med mat att göra: shopping, relationer osv. Samma tvångsmässiga tankar, samma sockertroll som viskar lockande i mitt öra.
Det är lätt när jag berättar hur min ångest ser ut att kasta ur sig "lösningar" som att jag har ett ätstörd beteende och behöver söka hjälp. När jag drogar kallar jag inte det för ätstörning, jag kallar det för självmedicinering. Skulle vi kalla en medicinmissbrukare för medicinstörd? En alkoholist för alkoholstörd? När livet kommer till en såpass hög stressnivå och man börjar missköta sina verktyg, då börjar man glida och tillslut självmedicinera bort ångesten.
Jag har fruktansvärt svårt för ätstörningsvården idag. Detta beror på 3 saker:
- Jag gick hos en ätstörningsspecialist från jag var 16 år fram till jag var 21 år. En läkare som hade jobbat i ätstörningsvården och skolade om sig till KBT-terapeut. Henne träffade jag 1-2 gånger i veckan. Ljuvlig människa, men totalt utan verktyg utan beroende. Alla ni läsare vet att jag vägde 170 kilo som 20-åring. Jag gick upp konstant i hennes vård och när jag började med LCHF försökte hon med all kraft få mig att sluta, trots att jag för första gången faktiskt gick ner i vikt. Hon gav sig inte ens när jag hade gått ner 40 kilo det första året. Som tur var hade jag så mycket skinn på näsan att jag höll fast vid min nya diet och valde att sluta hos henne.
- En nära vän till mig blev inlagd på ätstörningsmottagning för några månader sedan. Hon äter LCHF precis som jag gör mot sitt sockerberoende och mådde jättebra. När hon var gravid fick hon en jävligt illa kommentar av barnmorskan som sa att "hon inte fick gå upp mer enligt kurvan" och då brakade allt lös och hon började svälta sig själv så de la in henne. Vad hände där? Trots att hon hävdade att LCHF var för henne fick hon inte utesluta livsmedel. De tvingade henne äta en stor portion vit pasta och efter det fick hon sitta själv i ett kalt rum och andas i 30 minuter för att "bearbeta ångesten". Hon kämpar idag dagligen med sitt sockerberoende och har en person som följer upp och hela tiden trugar på henne kolhydrater.
- Under min LCHF-resa gick jag till en ny ätstörningsterapeut, detta var långt innan jag insåg att jag var en beroendeperson. Denna terapeut tjatade om att jag inte skulle förbjuda mig till kolhydrater utan aktivt välja bort dem, och liksom alla inom ätstörning ville att jag skulle utsätta mig för drogen och sedan jobba med ångesten så det "inte blev så laddat". Resultatet? Hetsätning, brusten självkänsla och +20 kilo. Nej, jag har fått nog av ätstörningsterapeuter, ätsörningsbehandling osv.
Det enda som hjälper mig är två saker: LCHF och beroendebehandling. Det enda som någonsin har gett verkan är Kicki och Ingela på Arteget AB. Visst, jag kan i perioder bli dålig att använda verktygen jag fått - men jag har alltid några att falla tillbaka på som verkligen förstår och framförallt har jag RÄTT verktyg för just min sjukdom.
PUNKT.
KÖSS
