Vi sockerberoende lider av en sjukdom. En beroendehjärna har permanenta hjärnskador som inte går att läka. Därför kan vi aldrig bli friska - utan kan ta återfall hur länge vi än varit abstinenta. Däremot kan vi leva i tillfrisknad. Detta gäller alla beroenden, vilket utlopp vi än har. Utlopp står för vilken drog vi helst väljer - socker, nikotin, alkohol och så vidare.
Jag tänkte dela med mig av en situation där jag gled ifrån min matplan och hur jag löste den. För jag vill poängtera. Trots att jag har tappat 95 kilo och numera är ganska liten, så innebär inte det att jag fortfarande inte har utmaningar. Smal är inte = problemfritt.
I fredags så skulle jag träffa mina barndomsvänner. Vi är ett stort gäng som umgås regelbundet. Jag växte upp på en liten ö med hundra året runt boende och grabbarna på den ön är så gott som mina bröder. Vi har en enorm kärlek mellan oss och det är alltid vi mot världen. Många utav dem jobbar ute på sjön som maskinister eller skeppare, vilket innebär att de är borta 5 veckor och sedan hemma 5 veckor. När de är hemma så umgås vi så mycket vi kan. Och nu hade min kompis mönstrat av och vi skulle träffas allihopa. Eftersom vi var många, och dessutom lönehelg, så hade de fått tag på bord klockan 21.15 på en restaurang inne i stan.
Hela fredagen var fuckad matmässigt. Först och främst har vi fredagsfrukost på jobbet, där jag brukar äta frukost för att det är trevligt och socialt. Enda dagen i veckan jag äter frukost. På något sätt var min hjärna inte riktigt hundra och jag glömde matlådan hemma. Ingen fara tänkte jag, jag käkar mera frulle, tränar och är hemma vid 15. Men jobbet drog ut på tiden och jag var inte hemma för än 17, svinhungrig och i obalans efter ha fuckat med rutinerna. Käkar alltså luch vid 17.30 - för mycket mat även där. Jag tänker att det är ingen fara, jag är ju inte hungrig längre - jag kan ju bara sitta med på restaurangen ikväll och dricka Ramlösa när de andra äter.
På kvällen möts hela gänget upp i stan. Jag och maken klär upp oss fint och är på superhumör. Hela gänget träffas långt innan bokningen för en drink ute. För att förtydliga: de tar en drink, jag dricker vatten. Då fäller en av mina kompisar kommentaren: My, tur att det finns en restaurang du kan äta på i alla fall. Fan vi käkar ju på samma ställe varje gång. Men viktigast är att du mår bra och kan följa med. Min tanke: Helvete, och jag som inte ens ska äta. Nu måste jag ju äta för att hela gruppen har anpassats efter mig.
Vad händer då när man ska äta fast man inte är hungrig? Sockertrollet har disco i reptilhjärnan! Nu jääävlar i helvete ska här passas på! Nu unnar vi oss! Så vad händer? Jag går loss totalt och beställer glacade ribs och massa sallad. Sånt som jag inte ska äta. Och vad händer när man dels äter för mycket mat och dels äter dålig mat? Magen går i förtidspension. Jag äter extremt ren mat i vanliga fall, fan både svenskt kött, ekologiska grönsaker och nästintill noll tillsatser. Min värsta synd är bacon och fredagsfrukosten.
När vi alla ätit upp så drabbas jag av akut illamående, börjar nästan lipa av smärtan i magen. Kallsvettas, mår kass. Vill absolut inte vara i storstan och fortsätta festa. Vill bara lägga mig någonstans i fosterställning tills det försvinner. Och inser att jag måste avbryta kvällen. Åka hem. Redan klockan 23 satt vi på pendeltåget hem när vi i vanliga fall brukar dra oss hem tidigt på morgonkvisten.
Jag fick extremt dåligt samvete mot min man som sett fram emot utekvällen. Samtidigt som han är världens bästaste. Han förstår ju att jag tappade kontrollen till min beroendesjukdom och skulle aldrig komma på tanken att skuldbelägga mig. Istället ger han mig en kram och säger tröstande att jag är så duktig ändå, att man inte kan vara perfekt jämt. Torkar mina tårar när jag inser att jag förlorade fighten mot sockertrollet denna gång. Jag får också extremt dåligt samvete mot mina vänner. Fan, här går man omkring och saknar sönder dem i 5 veckor och sedan måste man bryta efter bara några timmar.
Men jag tänker inte ha dåligt samvete i onödan. Istället drar jag nytta av denna slip ner i träsket. Därför tar jag distans till situationen och spaltar upp vad fan som gick fel.
Tankefällor:
- Jag passar på att äta för att slippa bli hungrig sen
- Jag äter för att vara schysst mot de andra
- Nu när jag ändå gör avsteg så passar jag på och äta gött
Klassiska exempel på tankefällor som alla beroende har samlat in tiotusentals lärandepoäng på.
Det farliga med en slip är inte att man begår det där isolerade snedsteget. Det farliga med en slip är att man inte bryter utan fortsätter i dagar, veckor, månader. Därför måste vi ha smarta strategier för att ta oss upp igen. Såhär tänkte jag för att bryta:
- De senaste 7 dagarna har jag ätit 15 måltider. Lunch och middag + restaurangbesöket i fredags. Jag har klarat att äta perfekt 14 av 15 gånger. Det innebär att mitt utfall är 93,3% perfektion. Det är fan ett bra betyg, jag får inte lov att slå på mig själv om jag är 93,3% perfekt i mitt ätande.
- Det är inte konstigt att man slinker dit när hela dagen blir fuckad från start. Det är helt okej, jag förstår mig själv och det är inte lätt alltid.
- Till nästa gång tar jag med mig att jag inte äter för att vara snäll. Ligger mattiden utanför mitt ätfönster så klargör jag redan från start att jag bara kommer att vara med för sällskapet. Jag lär mig av detta och kommer göra allt i min makt för att inte upprepa slipen. Jag kan, jag vill, jag ska. Och jag lär mig dagligen.
För att summera:
- Vi blir aldrig friska utan får alltid kämpa för att inte trilla dit
- Det är inte värt att äta fel, då kan man riskera att få avbryta och tappar tid med sina nära och kära
- Det viktigaste är att lära sig av sina slipar och pinpointa vilka tankefel som gjordes under kvällen
- Det är inte farligt att få en slip, det som är farligt är att inte bryta
- Peppa dig själv med att se på situationen objektivt
- Förlåt dig själv, trösta och gå vidare
KÖSS
