I Coltings nakna sanning (podd #78) så poängterar Jonas att man knappt känner igen mig på bild. Att det inte ser ut som jag.
Ibland när jag är med i tidningar och media så vill journalisterna ringa ngn kompis som står bredvid mig på bilden och kolla så det verkligen är jag.
Jag får mail då och då (även i instaflödet på @lchfingenjoren.se) där vissa inte tror på mig, att de tror att jag fejkar min resa.
Jag förstår att många har svårt att tro att det är jag på bilderna. Jag ser ju så oerhört annorlunda ut. Det har ju många förklaringar. Dels att just när man är barn så ändras man ju mycket. Det händer ju oerhört mycket i åldrarna 0-25 liksom. Sedan är det ju svårt att se att jag är samma som hon där med den enorma kroppshyddan. Men jag tror den viktigaste orsaken inte är det, jag tror det beror på att jag har förändrats i min kärna.
När jag var den människan var jag en helt annorlunda människa. Jag hade 0 självkänsla, hatade mig och det enda fokus jag hade var när jag skulle få socker nästa gång. Idag är jag glad, stark i själen och har fokus på utveckling och välmående. Mat tar upp en bråkdel av tanketiden som förr. Det är klart man är en annan person, själen har ju tagit avstamp och vuxit. Det är inte konstigt alls.
När jag kollar på mig själv är det som att det ligger en dimma över ögonen. Att jag inte riktigt är där liksom. Garaget är tomt så att säga. Och det är lite läskigt. Enligt Arteget AB så ger långvarigt drogande på socker fysiska hjärnskador. Jag tror dem. Det är bara att titta på känslan och uttrycket i ansiktet på gamla foton.
För visst. Fysiskt sett är det ju jag. Men själsligt så känner inte jag den där människan. Det är inte jag. Jag är helt annorlunda idag, någott nytt - något bättre. Däremot så älskar jag henne enormt. Jag vore ju inte jag om jag aldrig fått uppleva allt det där. Trots att jag skulle kunna bunta ihop mina 20 första levnadsår, knyckla ihop dem och kasta dem i soptunnan - så är jag oerhört tacksam att jag fick möjligheten att leva det livet. Det har lärt mig så otroligt mycket om mig själv. Men jag har samtidigt lovat mig själv att de inte var i onödan. Att jag måste ta vara på de åren och göra något bra av dem. Att försöka ta mina erfarenheter och på något sätt hjälpa någon annan med dem.
För hon lever ju någonstans med mig. Sida vid sida. Vi växer tillsammans.
KÖSS
