För att minimera risken för att hamna i sockerfällan behöver vi både hålla koll på blodsockret, samt känslouttrycken. De ska ligga så stabilt som möjligt. Den erfarenhet jag har av beroendemänniskor, både genom mig själv och genom andra, är att det går i bergochdalbana. Vi är känslomänniskor vars känslor svajar hit och dit under dagens gång.
Speciellt tydligt blir det om vi har ett blodsocker som går i toppar och dalar under hela dagen. Då blir känslorna extra svajiga. En ond spiral. Det är därför maten är grunden i abstinensen, vi måste hitta rätt upplägg för vår biokemi så vi är så stabila som möjligt.
Ett pendlande känslointervall är vanligt hos alla beroendemänniskor, oavsett utlopp. Vi försöker stabilisera dem genom vår drog. Är vi höga äter vi för att komma ner i varv. Är vi låga äter vi för att bli glada. Det är så det funkar.
Det finns andra, men svårare sätt, för att stabilisera känslorna. Och det är här det riktiga arbetet ligger. I åratal har vi byggt vägar i vår hjärna som betingar mat med känslodämpning. Det är jobbigt att lära om, att bygga nya vägar i hjärnan. Så är det jue. Men det går. Hjärnan kommer dock alltid lura dig att ta snabbvägen till känslostabilisering - socker. Den är ju van vid det, det är det som kallas betingning. Det vi ska göra för att känslostabiliseras är följande:
- Rätt mat
- Motionera
- Meditera
- Socialisera
- Sätta ord på känslor
- Sova
- Stress/Vila i rätt kombo
- Fysisk närhet
- Acceptera istället för att motarbeta
- Ta ansvar. Både genom personligt ansvar för handlingar men också över känslor.
- Planera och trygga upp
En annan viktig sak är förlåtelse. Skulle jag gå omkring och hata alla som gjort mig en orätt skulle det ta mycket på min energi. Göra mig bitter. Det är viktigt att därmed jobba med att faktiskt släppa taget om gamla oförätter. Det påverkar ju ingen annan än mig själv och utgör ett hot mot min abstinens.
KÖSS
