Det är inte bara vårt utséende som värderas i andras ögon, även vår personlighet gör ju det. Vi är ju inte bara en personlighet, hela vårt jag består av olika versioner av oss själva. En version visar vi i ett sammanhang, en annan i ett annat. Det är nyanser av oss själva. Men kärnpersonligheten kan vi aldrig ändra på. Vi har vissa karaktäristiska drag som går igenom allt vi gör.
Jag ser mig själv som social, högljudd, tar mycket plats, nära till skratt, ljus i sinnet, analyserande, känslomässig, skarp, doer, kul, nyfiken, planerande, strukturerad, rolig. Jag har även egenskaper jag inte är så stolt över så som min brist på tålamod, att jag har ett växlande känsloliv, att jag har svårt att distansiera mig från konstruktiv kritik, att jag har en förmåga att bli för intensiv, att jag har svårt att släppa kontroll till någon annan och jag får extrem separationsångest.
När vi får kritik för vår kärnpersonlighet är det tufft. Det är ingen lätt sak att ta hand om. Det kan smärta oerhört att få kritik på något som man är. I mig gör det ont när folk tycker att jag är för högljudd och krävande. Eller när de tycker jag är för intensiv. Men då får man lägga det i en vågskål och fråga sig: hur bra mår jag om jag anpassar min kärnpersonlighet efter andras tycke och smak? Blir jag lycklig om jag förnekar centrala delar av mig själv?
Givetvis kan man kompromissa och dra ner på vissa egenskaper i andra människors närhet. Man behöver inte vara 100% av allt hela tiden. Men att ta bort vissa centrala delar, förneka dessa - blir inget bra. Därför är det viktigt att landa i att du är du, jag är jag - inget annat. Så när vi får kritik inser vi att vi är älskade av vissa och mindre omtyckta av andra. Inte svårare än så.
KÖSS
![]()
