Som en lite mer offentlig person så får jag höra människors åsikter om mig ofta. Oftast är det fina saker, snälla saker. Men åsikterna är kluvna. Och jag får hantera att människor tycker olika om mig och värderar mig. Det går ju på autopilot. Vi tycker "snygg" eller "ful". Vi tycker "bra" eller "dåligt". När vi möter en ny människa tar det ca 30 sekunder att sätta en åsikt om denna. Skillnaden är att i verkligheten säger vi det inte till dem. Den spärren verkar försvinna när vi sätter oss vid en skärm.
Några gånger har jag fått kommentaren att jag borde gå ner mer i vikt. Andra gånger att jag måste sluta tappa vikt, att det är bra nu. Vissa tycker jag klär mig jättefint, andra tycker jag väljer för utmanande kläder. Några frågar om sminktips, andra tycker jag borde ha grövre ögonbryn.
Den viktigaste läxan jag har lärt mig via bloggen och instakontot är att man inte kan bli älskad av allt och alla. Att man någonstans måste grundas i en kärlek till sig själv. Att jag trivs i mina kläder. Att jag trivs i min kropp. Jag kan inte förvänta mig att alla ska tycka jag är fin. I sådana fall kommer jag får slita mig tunnhårig och ändå inte lyckas. Eller så väljer jag mellanmjölk och blir en osynlig grå mus.
Det största misstaget vi människor gör, är att vi lever genom andra. Att det är andras åsikt som spelar roll för våra egna val. Vad andra tycker om den där tröjan. Om andra tycker att du passar i klänning eller inte. Men vad tycker du? Om du vill ha klänning - varför ska du då välja bort det alternativet?
Du kan aldrig veta vad andra tycker om din klänning. Om den tröjan du har uppfattas som snygg eller ful. Det enda du med säkerhet kan veta är vad du själv tycker. Gå på den åsikten. Om du tycker en tröja är fin, välj den. Unna dig att känna dig fin varje dag.
Förr i tiden kunde jag inte lämna hemmet utan smink. Det var en total omöjlighet. Värst var utan smink och med glajjor ist för linser. Jag tyckte jag var extremt ful osminkad. Idag tänker jag inte alls så. Jag tycker att jag är finare med smink, allra finast med smink och med linser - men jag tycker inte jag är ful utan smink. Jag ser annorlunda ut, lite äldre - men ful är jag absolut inte. Fast det är vad jag tycker, jag vet inte vad de andra som möter mig utan smink tycker. Men det spelar ingen roll, vill inte jag sminka mig - gör jag det inte heller. För mig är det skönt med smink på jobbet. Det blir liksom en roll man kliver in i. Osminkad väljer jag att vara privat. Det är skönt att kunna klä på och klä av jobbet liksom.
Kontentan av det hela är att du vet inte vad andra tycker om hur du ser ut. Att du aldrig kan vara assnygg i allas ögon. Att det enda du kan vara säker på är din egen åsikt om dig själv, därför är det den du ska gå på. Alla andras åsikter projicerar vi på dem, vi antar vad folk tycker och tänker. Vi väljer att tro eller att inte tro på en åsikt som uttalas. Men i slutändan spelar det ingen roll, det som spelar roll är din syn på dig själv.
KÖSS
