Det som har varit starkast för mig i denna svåra period i mitt liv är tacksamheten som skapas i mig från min omgivning. Nu när mitt gamla liv har gått i graven och jag står i början av mitt nya liv, så är jag i ett stort behov av min omgivning. Jag klarar inte detta själv, jag orkar inte ta mig igenom dagen själv. Som tur är, har jag genom mitt sockerberoende blivit formad att ta hjälp från min omgivning. Inpräntad att ensam är inte stark, långa resor blir bäst med sällskap.
Och vilken omgivning jag har! Kvinnor som finns där i ur och skur. Som hör av sig, som reser långväga bara för att finnas där en kväll eller två. Som orkar lyssna på min historia för femtioelfte gången. Där jag får älta, lipa, må kass. Och jättemånga bekanta har hört av sig och uttryckt sin kärlek. Just nu är jag inne i en ganska introvert period. Jag orkar typ svara en handfull människor. Men att bara få stödet uttryckt är så otroligt värdefullt.
Under denna period så ser man verkligen vilken kärlek det finns i ens omgivning. Hur ens nära och kära verkligen vill en väl. Och det gör mig såå tacksam. Det är nu man ser svart på vitt vilka fantastiska människor vi har i vår omgivning. Att det alltid finns ett nät av support och stöd, så länge vi ber om hjälp.
Människor där jag varit sämre på att underhålla relationen sträcker också ut en hand. Varma ord och ton av support. Det är fantastiskt att se, att uppleva. Detta gäller ju inte bara mig, det är ju bara extra tydligt just nu för mig. Jag lovar dig att du har ett större stödnät, mer lagrad kärlek runt omkring dig än vad du ser just nu. För att vå ta del och uppleva den kärleken är det viktigt att du ber om den. Ett ord kan räcka: hjälp. Människor runt omkring oss sitter på otroliga kunskaper och livsåskådningar som vi aldrig kan tro om vi inte vågar fråga. De öppnar nya dörrar och nya tänkesätt, bara vi vågar se.
Utmana dig själv. Prata med en bekant och be om stöd i ett beslut. Du kommer bli förvånad över resultatet.
KÖSS
