3 gånger om dagen vägde jag mig som mest. Och då menar jag standardvägningar, inte alla smygvägningar som klämdes in emellan. Varje morgon klev jag upp på vågen och avläste värdet. Det var liksom en del av min morgonrutin. Och den rutinen satte känslan för hela dagen. Var det minsta plus, om än bara hundra gram, så kände jag mig fet, misslyckad och ful. Gick jag ner i vikt var det ändå inte tillräckligt snabbt.
I hela mitt liv har vågen varit en viktig del. Jag fick börja väga mig offentligt redan som liten flicka. Mina starkaste barndomsminnen var när jag stod naken i mina blommiga trosor hos doktorn på en kall stålvåg medan sjuksköterskan, mamma och pappa stod och titta på. Det var tyst i rummet och endast sjuksköterskans raspande penna hördes. Jag hade alltid gått upp i vikt vid dessa tillfällen. Alltid var jag det tjocka barnet. Jag väger mindre idag än vad jag gjorde som tioåring. Och mamma grät alltid efter besöket. Nu förstår jag att det var på grund av att hon kände sig maktlös, då kopplade jag ihop det med prestationen på vågen. Jag hade ångest veckor innan läkarbesöken.
På Viktväktarna smögs jag in som 9-åring. Där fick man också väga sig. Hemma hade vi en våg under mamma och pappas dubbelsäng. Vågen har alltid funnits med. Alltid varit närvarande. Alltid avgjort mitt värde. Som hälsoinspiratör idag är det viktigt att jag håller koll på min vikt. Inte skenar. Nya läsare är alltid intresserade av min vikt idag. Hur många kilogram min kropp väger. I vården finns strikta tabeller hur mycket jag får väga i förhållande till min längd. Värden som varken tar hänsyn till hur mycket jag tränar eller till min lösa hud eller densitet.
Så länge jag gått på denna jord. Så länge jag har haft ett medvetande, så har min vikt satt mitt värde. Jag har speglat mitt personliga värde i vågen. Den har avgjort om jag är lyckad eller misslyckad. Värdefull eller värdelös. Glad eller ledsen.
Jag ställer mig frågan: hur många dagar har jag spenderat irriterad och arg på grund av min vikt? Hur många nära och kära har jag snäst åt på grund av att morgonvägningen gjort mig ledsen? Hur många dagar har jag spenderat med dålig magkänsla på grund av att jag vägde mig det första jag gjorde?
Sedan slutet av oktober så har mitt liv ändrats radikalt. Jag har inte ställt mig på vågen sedan dess. Inte haft den apparaten i mitt hem, i mitt liv. Och det är sjukt vad saker ändras. Mest förvånad var jag över att jag faktiskt upplevde abstinensbesvär de första veckorna. Vad skulle nu sätta mitt värde för resten av dagen? Hur skulle jag veta om jag åt rätt? Vad skulle jag svara när folk undrade över min vikt? Så jag började att fråga. Ser jag tjock ut? Ser jag ut som jag har gått upp i vikt? Känna efter i kläderna jag satte på mig. Tills den dagen då jag tittade mig själv i spegeln: jag är inte min vikt. Mina dagar är mer värdefulla än att avgöras av siffror. Mina relationer är viktigare än att bantas bort.
En ny värld har öppnats för mig. Jag vet i mitt samvete och kropp om jag äter destruktivt, det behöver inte jag en våg för att tala om för mig. Och jag äter för att må bra, inte för att få resultat. Jag dricker vatten på kvällen, äter när det passar mig - inte så tidigt som möjligt för att maxa resultatet vid morgonvägningen. Jag inser hur sjuk vågen har gjort mig, hur mycket den tar och äter på mig. Jag är mer värdefull än så.
Vikten finns alltid i mitt bakhuvud. Som en skärmsläkare på datorn surrar den runt långt därbak. Kanske får jag leva med den bilden resten av livet. Vikten blev introducerad på tok för tidigit i mitt liv, i min barndom. Den ärrade min själ. Men jag är chef över mitt liv. Jag bestämmer hur jag vill må. Jag tänker inte falla offer för min ryggsäck. En del av det beslutet har gjort att jag nu mera är fri från invägningar. Jag är så mycket mer än en siffra på en elektronisk apparat. Jag är jag, och jag är värdefull oavsett vikt.
KÖSS
