Som du kanske vet ligger jag i skilsmässa nu. Jag är trasig, ledsen och mår dåligt. Varje dag är unik. Vissa dagar känner jag mig stark och glad hela dagen. Andra dagar ligger jag i fosterställning och kommer inte upp ur sängen. Några dagar har jag timmar som är riktigt bra som sedan byts ut mot timmar som är ett rent h-vete. Upp och ner, fram och tillbaka. Jag känner att jag söker rötter, identitet, tröst.
Du hör själv. Som uppbäddat för återfall. Det är en utmaning varje dag att hålla mig clean från socker, mjöl och alkohol. Sockertrollet är mer närvarande än någonsin. Viskar ljuvliga ord om flykt, drömlös sömn och glädje. Som tur är vet ju jag att den jäveln ljuger. Och när jag inte vet det, har jag sockersystrar där ute som kan tala om det för mig.
Mitt främsta vapen för att hålla mig clean är mättnad. Jag får inte, under några som helst omständigheter, vara hungrig. Att planera att göra en viktresa nu, även om det bara skulle innebära några kilo, finns inte på världskartan. Jag har säkert gått upp lite under juletider. Jag har fallit i hetsätning ett par gånger. Jag är inte mitt smalaste jag.
Jag småäter när jag lagar mat. Tar extra mycket smör. Äter mer. Jag har svårt för impulskontrollen. Min mentala status gör att jag inte riktigt har kraft att motstå, tänka efter före. Det är sanningen. Sen kan man säga vad man vill. Att jag har ett ätstörd beteende. Att jag borde tänka. Att jag borde skruva upp disciplinen. Det är det mina tankar säger i alla fall. Och en och annan taskig läsare (de flesta av er, är helt ljuvligt stöttande).
Det får vara så nu. Jag ser hellre att jag äter en måltid extra, 30g smör extra - än faller i sockerfällan. För trillar man dit är det så jäkla svårt att ta sig upp igen. Jag har inte kraften att ta mig upp ur sockerträsket, men jag har kraften att hålla mig på raksträckan. Så tänker jag. Så länge jag har min abstinens så funkar ändå livet OK.
På ett sätt är det skönt att släppa lite på tyglarna. Att säga till sig själv att det är okej att inte vara perfekt. Jag behöver öva på det. Det behöver inte vara på grammet rätt. Så länge jag inte äter destruktivt, så känner jag att dagen har varit bra. Det som är intressant är att man kan leka vetenskapsman. Att ens verktyg verkligen kommer fram i allt det här. Man ser vad som ligger en närmast, att det destruktiva alltid är en del av oss beroendemänniskor. Att sockertrollet aldrig dör, men det minskar i kraft - så länge vi matar den sunda delen av oss med bra energi. Att det faktiskt går att överleva svåra perioder utan sin drog och hetsätning. Så länge vi sänker kraven på oss själva och inte strävar efter perfektion.
KÖSS
![]()
