Beroende är en dödlig sjukdom. Vi är så tvångsmässiga i vårt beteende att vi först dör själsligen och sedan fysiskt. Det är en biokemisk sjukdom som kapar hela livet. Sakta men säkert tar den allt vi allt har kärt. Relationer, jobb, fritid... tills vi tillslut drogar ihjäl oss. Detta är ingen sjukdom vi leker med. Och det går inte att vara lite beroende. Antingen är du tvångsmässig i ditt beteende kring drogen, eller inte. Sug kan alla känna, normis som beroende.
Vi är inte cancer. Vi har cancer. Vi är inte MS. Vi har MS. Precis samma med beroende. Vi är inte beroende, vi har beroende. Och det går att leva i tillfrisknad. Det finns de som har MS som inte haft symptom på år, men de har sjukdomen. Samma med beroende. Vi kan leva symptomfria i år.
Och ja, det är inte en dans på rosor att ha ett beroende. Det är riktigt tufft. Men alla har någon utmaning i livet. Mitt är mitt beroende. Att jag ständigt måste förhålla mig till det och jobba på att leva i tillfrisknad. Det är viktigt att ha rätt inställning till sin utmaning i livet. Givetvis får vi lov att må dåligt, vi ska inte bagatellisera vår utmaning. Men inte heller göra oss själva till offer. Vi måste också räkna med både medvind och motvind. Det kommer gå lätt i perioder, men också vara riktigt svårt i andra.
Det som är tufft med beroenden som exempelvis mat och relationer är att det inte går att vara svart/vit. Det går ju varken att klippa bort mat eller relationer ur livet. Vi måste bara förhålla oss till dessa. Vi måste lära oss att äta rätt, vilket gör att det finns hundratals gråzoner. Därför måste vi hela tiden vara schyssta mot oss själva. Vi kan inte förvänta oss att vara perfekta jämt.
Så en gång för alla. Du ÄR inte ditt beroende. Du HAR ett beroende.
KÖSS
