Att ha en närstående som är beroende är otroligt nedbrytande på självkänslan. Är det tyngre droger som alkohol och narkotika så skadar det ju oss djupt. Men även ett obehandlat sockerberoende är nedbrytande att leva med.
Jag är så tacksam att jag listade ut mitt sockerberoende innan jag skaffade barn. Att jag hittade och engagerade mig i behandling. Det finns nämligen vissa beteenden hos mig själv jag önskar att jag aldrig överför på mina barn. Med det sagt innebär inte det att man är en pissig parter eller förälder bara för att man kom på beroendet senare. Men jag känner att jag är tacksam at jag hann komma till insikt innan. Här är ett urval av beroendebeteenden som inte är så kul att växa upp i:
- Svikna löften. Vi lovar våra familjemedlemmar och anhöriga att vi aldrig mer ska äta/dricka/knarka. Det gör vi såklart, om och om igen.
- Me, myself and I. Hela familjen anpassar sig efter beroendejaget. Den beroende tar mycket plats och den beroendes behov att äta/dricka går först. Den beroende tänker väldigt jag-centrerat. Antingen genom att med aggression få fram sina behov (man ställer till bråk, är lättirriterad osv osv) eller då är det "SLJ" (stackars lilla jag, offerkoftan). Om den beroende inte orkar hålla ett löfte som exempel att köra barnet till en aktivitet, hittas en dålig ursäkt på. Typ att någon är sjuk.
- Anpassning. Anhöriga hittar på ursäkter och förklaringar för att den beroende skall få beté sig hur som helst. Om den beroende exploderar så förklaras detta i att någon varit dum eller något annat har hänt. Det är otroligt jobbigt att leva i massa usäkter, att den beroendes beteende hela tiden förklaras bort.
- Humörsvängningar. Är vi aktiva i beroende så svänger humöret hejvilt. Man blir sur å grinig. Kan få utbrott och gråt. Lynnig som fan. Inte jättekul att leva i.
- Beroendelogiken. Ena stunden: Jag är så tjock å korkad, klarar inte socker. Andra stunden: Det är fredag och det har varit en tung vecka. Jag behöver lite chips. Vi hittar logiska lösningar till allt! Och vi kan få allt till att vi behöver droga, allt från fint väder till chefen är dum till lördag hela veckan! Extremt jobbigt att växa upp i.
- Självhat. Att ha en föräkder eller partner som hatar sig själva och/eller sin kropp är jättejobbigt. Det är jobbigt att se självföraktet och det avgrundsdjupa hålet som hela tiden skall fyllas med drogen eller bekräftelse.
- Konstiga utlopp. När den beroende stänger av ett utlopp kommer andra konstiga. Typ shopping, bekräftelse eller andra tvångsmässiga beteenden. Inte så jävla najs att leva med, ger ju en ganska förvrängd bild av verkligheten och hur man förhåller sig till saker.
- Kompensation. Balans, vafan är det? Har vi spårat skall vi fasta. Har vi druckit ska vi köra vit månad. Balans finns liksom inte i ekvationen.
Fy fan vad jag utsatt min karl för skumma saker de 6 åren vi har levt ihop. Allt från nya konstiga versioner av LCHF till kroppshat till shoppa upp 40% av lönen osv osv.... Men han står där. Och han ger aldrig upp på mig. Det är nog den första människan jag träffat som aldrig ger upp eller tröttnar. Som alltid står pall för alla grejor jag har för mig och haft för mig. Ni vet, den där personen som accepterar en som man är. Och han kommer aldrig mer förmaningar eller är dömande, han bara är där och älskar mig med alla fel ch brister. När jag tittar tillbaka på vissa sjuka grejor jag har gjort förstår jag verkligen inte alls hur han kan vara kvar! Men hallelujah för er normisar där ute som älskar oss beroende i ur och skur!
KÖSS
