Nu är jag tjej så jag kan bara skriva ur kvinnligt perspektiv.
Män ska vara stora och starka, kvinnor skall vara pipinetta och smala. Vi ska ha timglasfigur och ha smal midja. I hela mitt liv har jag hållt på och tänka på mitt utséende. Givetvis har det fäst sig på vikten. För jag har inte samma värde om jag är tjock som jag är smal. Det är det jag matats med.
När grabbarna var ute och lekte med pinnar i bergen när vi var små, så höll tjejerna till med senaste Ellos-katalogen hemma. Man ville ha det senaste sminket och de olika kläderna. Berundrade vissa skådespelerskor för att de var så vackra och snygga. Själv kände vi oss som träsktroll i jämförelse.
Jag undrar om det kvinnliga idealet har gjort att så majoriteten sockerberoende (jag har träffat) är kvinnor. Antingen är det så att majoriteten av sockerbeorende är kvinnor, eller så är det så att majoriteten som söker hjälp är kvinnor. Vilket som så tror jag det bottnar i vårt kroppsideal, för satan vad man lär sig banta i detta samhället. Vi duger aldrig. Inte när vi jämförs med ouppnåerliga ideal. Och när vi inser att vi inte kan banta bort vår tomhet, söker vi annan hjälp.
Majoriteten av de alkoholister jag har träffat är män. Dock betydligt mer jämnt fördelat där än bland matmissbrukare. Kan det bero på att det är grabbigare att dricka? Att en man minsann skall klara spriten? Jag vet inte. Men jag tror att samhällets ideal har påverkat oss mycket i vilket utlopp vi tillslut får som huvuddrog.
En annan intressant aspekt är ju tjockare jag blir, desto mer äter jag på det. När jag diskuterade med en stor grupp beroende så var det typ bara jag som sockerberoende som hade kroppsångest som dagen-efter-ångest! Vad jag förstod så satte det sig inte alls så på andra beroende.
Vad tänker du om att samhällets ideal kan påverka vilket utlopp vi har?
KÖSS
