De flesta som söker sig till 12-stegsprogram som OA eller FAA kommer dit för att banta. De har provat A-L-L-T men inte lyckas i längden. Och det är så jäkla häftigt att se transformationen. Från att komma in genom dörren fyllda av skam och självhat till att sträcka på ryggen, tappa HELT viktfokus och faktiskt vara lyckliga. Och nu menar jag inte lite Jante-lycklig, jag menar LYCKLIG. Nyckeln till att bli fri från matbesatthet och samtidigt bli lycklig på riktigt heter: de 12-stegen. Och undrar ni va fasiken det är för något? Ja, det är mycket mycket och det upptäcker man ihop med en sponsor som man får tag i genom 12-stegsmöten! Mystiskt, ja! Men det är meningen. Det är en urhäftig upplevelse jag vill unna alla!
Jag är på steg 5 nu. Steg 4 tog hurlångtidsomhelst. Och enligt min sponsor är jag ändå snabb. Steg 4 är ett hästarbete med massa listor vi skall skriva. Men vi tar ett steg i taget så det är lugnt!
Något som jag tycker är häftigt är hur hela mitt liv har ändrats när jag jobbar i stegen. Då snackar jag ändrats. Förut så var jag: "JAG MÅSTE GÅ NER I VIKT ANNARS DUGER JAG INTE". Idag är jag: faaaast. Jag överlämnar det där med vikten och så äter jag mig mätt och så löser det sig. Jag får de verktyg jag behöver längst resan för att klara det.
Jag har också gjort upp med många rädslor. Jag har ETT TON rädslor. Men hipp happ har jag tatuerat mig och kollat mina allegier (väntar på provsvar). Jag var helt handikappad av rädslor förr i tiden. Det är jag inte längre. Eller som igår när jag vaknade upp sjuk. Jag får alltid ångest när jag är sjuk för jag är rädd att alla skall tycka att jag är lat och dålig. Så även fast jag hade så ont i huvudet så jag knaprade alvedon som att de vore fläsksvålar, så övervägde jag att jobba ändå. Men jag avstod från det. För jag har synat min rädsla. För går jag på djupet handlar det om att när jag är sjuk så kommer mitt vuxna barn in i bilden och framkallar skräckscenarior att alla skall hata mig och i sin förlängning - att jag skall bli ensam. Och det är en fantastisk befrielse, att inse att en rädsla bara är en känsla som framkallas på oftast irrelevanta grunder.
Och det bästa av allt: maten pratar inte längre med mig. Jag dealar inte längre i huvudet om jag skall äta eller inte. Det är tyst, lugnt och stilla. Frid. Sinnesro.
Har du jobbat i de 12-stegen? Vad är din upplevelse?
KÖSS
