I dagens samhälle sätts individen på högsta plats. Det finns något fint i att vara den eviga singeln. Ensamtid är något som värdesätts högt. Det är bra att vi får välja, men baksidan är att det har blivit skambelagt att inte trivas i sin ensamhet. Vi ses som svaga om vi inte gillar att vara själva.
Sanningen är att vi är flockdjur, att ingen mår bra av att vara själv för länge. "För länge" är dock högst individuellt. Introverta människor behöver mer ensamtid än extroverta, det är helt upp till vilken personlighetstyp du är.
Som beroende kan det till och med vara farligt att vara ensam. Det är ofta när vi är själva som drogsuget kommer. Isolering och beroende hänger också tätt ihop, ju mer vi drogar - desto mer tenderar vi att isolera oss.
Det gäller att vara förnuftig. I början av min abstinens valde jag att skydda mig själv, jag såg till att inte vara själv för långa perioder. Skammen, skulden, oron, ångesten och stressen kommer gärna då. Så jag valde att vara med andra.
Det som är positivt är att då jag jobbar i stegen har det underlättat något enormt. Jag är inte längre rädd för de jobbiga känslorna, jag trivs mycket bättre i mitt eget sällskap och drogtankar kommer väldigt sällan. Däremot ska jag inte vara själv för länge heller, jag behöver input och andra människors sällskap för att känna den tacksamhet som krävs för att jag skall hålla min abstinens.
Det finns ingen skam i att inte gilla att vara själv. Det finns inte heller någon skam i att utkräva egentid från omgivningen. Ge dig själv kärlek nog att prioritera dina behov. Kör du över dina behov, kommer drogsuget som ett brev på posten.
KÖSS
