Många tror att sockerberoende bara är överviktiga. Att det inte går och vara sockerberoende om man inte är stor. Det är inte sant. Det är så långt ifrån sanning det bara går att komma. Det basar i myten att övervikt är det värsta symptomet av sockerberoende.
Jag har träffat en mängd supersmala sockerberoende. De lider exkt lika mycket som vi som får övervikt av vårt beroende.
Sockerberoende är en sjukdom som vilket missbruk som helst. Det suger all glädje, ork och självkänsla ur livet. Vi som är fast i beroendet, vi vet. Vi ljuger, smyger och prioriterar kring drogen som blir vår nummer 1 i livet.
Jag har träffat supersmala mammor som är lättretliga mot sina barn hela dagen och går och väntar på att dem skall somna. När de har gått och lagt sig börjar hetsätningssessionen deluxe och efteråt ligger dem och kvider av smärta. Därefter kommer ångesten att de under hela dagen har varit griniga mot ungarna då de enbart kunnat fokusera på sockret. De känner sig värdelösa och misslyckade som mammor. Dagen efter är de ännu mer arga och snäser ännu mer åt barnen. Vad tror du det gör för självkänslan? Här spelar det ingen roll vad vågen säger. Beteendet krossar själen.
Jag har också träffat anorektiker som är sockerberoende. De beskriver det som att det är två sidor av samma mynt. När de agerar ut på självsvält får de samma kick som när de går loss på sockret. De är två olika utlopp av samma beroendesjukdom.
Vi som blir överviktiga skall vara tacksamma för att vårt beroende ger övervikt. Ja, du läste rätt. Jag är oändligt tacksam att jag blir överviktig av mitt missbruk. Eftersom vårt samhälle är så viktfixerat så driver det mig till att äta bra och söka hjälp. De som är smala och sockerberoende har en utmaning att hitta och få den hjälpen. Om man är smal kan man ju äta allt, enligt samhället.
När vi tillfrisknar från vårt beroende inser vi snart att vikten är det minsta problemet. Vi tvingas faca alla de människor vi skadat genom vårt missbruk. Sockret har alltid varit prio 1, det spelar ingen roll vem eller vad som kommer i vägen. Vi är rastlösa, irriterade och oroliga själar. Det basar i alla de svek vi gjort mot våra medmänniskor när vi drogar. Svek som egentligen mest skadar oss själva.
På grund av mitt sockerberoende har jag stulit, snattat, sjukanmält mig till kalas, inte orkat ställa upp för min familj och mina vänner. Jag har ljugit, manipulerat och omformulerat verkligheten. Allt för att skydda mitt missbruk. Och så tror man att vikten är det jobbigaste. Nej, det är att laga sina relationer och att våga möta den verkligheten vi har skapat genom missbruket.
KÖSS
