Många utav oss väljer att gifta oss. Vi står inför staten, Gud och en annan människa och lovar att älska denne i nöd och lust. Men vad händer med oss själva? Varför älskar vi inte oss själva i nöd och lust?
Om någon hade spelat in dina tankar på ett ljudband och spelat upp detta för någon annan så hade du blivit polisanmäld. Det vi säger till oss själva får vi inte säga till någon annan. Så är det. Det är förbjudet. Du hade riskerat böter och fängelse.
Det bottnar i att i samhället har inte vi någon rätt att duga för dem vi är. Vårt värde kopplas ihop med det vi gör.
Så himla dumt! Vi lär oss inte skilja mellan det vi gör och den vi är. När gick du runt och gjorde ingenting och kände att här går jag och duger? Har det ens hänt?
Våra lediga stunder spenderar vi med att hata på det vi har gjort och oroa oss för det som komma skall. Det är så idiotiskt att det inte är sant. Den känslan förpestar nuet och kan leda till att vi inte alls blir bättre människor i nuet.
Vad sägs om att lova oss själva på samma högtidliga sätt att vi skall älska oss i nöd och lust?
KÖSS
