"Katastrof"

En egenskap som vi beroende - men även många "nomisar" har är att livet är en katastrof - att livet drabbar oss. 

 

När vi gör något "fel" - det vill säga - faller in i ett destruktivt mönster av exempelvis ätande, så är den ständiga frågan VARFÖR. Herregud vad påhittiga vi är! Antingen är det chefen som är dum, en vän som har svikit oss eller något barndomstrauma vi ältar.

 

Beroendebehandling har en väsentlig skillnad mot traditionell terapi - vi börjar med handling. Traditionell terapi börjar ofta med tankar och känslor för att dem påverkar våra handlingar, men beroendebehandling börjar med handling. Vi tar bort drogen helt. Detta är spännande och vettigt även ur ett perspektiv för dem som inte lider av ett beroende, vi alla gör destruktiva saker vi helst vill slippa.

 

Vi är så vana att analysera VARFÖR, att hitta orsaken bakom våra destruktiva handlingar. News flash: det kommer alltid finnas en orsak att äta. 

 

I och med mitt engagemang i 12stegsprogrammet så har jag mött de mest häftiga människor och trasiga livsöden. Jag brukar tänka på en kvinna vars dotter tog livet av sig utan att hon tog återfall. Kan hon gå igenom ett sånt trauma utan att ta återfall - kan jag klara vardagens alla bekymmer.

 

Stora känslor är ett gissel för oss beroende. Som sponsor är mitt bästa tips: ta inte i dem med tång utan minst 6 månaders abstinens. Vi skall inte gå i terapi och älta, vi skall inte sitta och tänka på alla katastrofer. Det kommer oundvikligen leda till återfall av något slag. När vi har ett stabilt tillfrisknande kan vi börja i terapi - för ärligt talat - det går inte att terapera en full människa.

 

Alla känslor och tankar förstärks gånger 100 av dålig mat och en trasig biokemi. Det stora blir enormt, och vi är helt inkapabla till att läka våra sår om vi äter eller gör destruktiva saker samtidigt.

 

Ställ också frågan - är detta verkligen en katastof? Som beroende har vi en tendens att se allt som en katastrof och gärna förstora upp saker. Alt för att "få lov" att äta. Vi kan även söka stöd i omgivningen för att ursäkta vårt betéende. "Jag har mensvärk" eller "Jag är sårad" och alla normisar bara: "Förstååår, jag äter också B&J när jag mår dåligt"

 

Det finns aldrig en rimlig anledning att äta dåligt eller vara destruktiv mot sig själv. Det förvärrar vår situation gånger 100 och är ingen bra anledning. Maten är aldrig en lösning och det finns ingen katastrof tillräckligt nog för att sätta sig och äta.

 

KÖSS