Bekännelse

Vissa är brainhackers. Andra är biohackers. Jag är en själhacker ;-)

 

Jag har aldrig levt en enda dag utan att tänka på min vikt. Kanske när jag var liten bebis då och utan något egentligt medvetande, men i mitt medvetna & vuxna liv går det inte en dag utan att jag tänker på min vikt. Som du vet sedan tidigare inlägg så har inte min viktnoja det minsta att göra med att jag känner mig ful. Det har å göra med prestation för min del. 

 

Min viktnoja går också i skov. Just nu är jag inne i ett sånt skov och den senaste tiden har jag ställt mig på vågen 2-3 ggr om dagen. Det kan gå perioder då jag inte väger mig mer än en gång i veckan, men ibland faller jag in i viktmörker och blir helt jäkla fixerad. Jag blir min vikt. Jag är min vikt. Mitt värde ligger i siffrorna vågen talar om.

 

 

Och nu ska jag vara riktigt jäkla ärlig. Naken och rädd. Sedan jag startade bloggen för ett år sedan så har min viktnoja ökat. Det är en ny läskig grej; att vara helt offentlig och ärlig om sin vikt. Det är sjukt läskigt eftersom jag alltid koppla viktnedgång till ökat värde (se länkat inlägg) . Jag har gått ner i runda slängar 5 kilo sedan jag startade bloggen. Året innan 33 kg. Jag vet att jag inte kan begära av min kropp att tappa 33 kg/år, men jag vet också att det ligger mycket av långsammare viktnedgång i min viktnojja. Det kommer tankar att jag MÅSTE gå ner i vikt för att kunna skriva om det på bloggen. Jag MÅSTE gå ner i vikt för att förtjäna vara en förebild. Och jag MÅSTE gå ner i vikt för att ha rätten att föreläsa. Att driva en stor blogg är ju en helt ny sak att förhålla sig till. Alla nya episoder i livet innebär nya tankar och nya argument från taskmörten på axeln. Det är jag övertygad om att du också har erfarenhet av, Då gäller det att hitta nya förhållningssätt och sätt att tackla tankarna. Det är det som händer i mitt liv nu.

 

Mitt logiska jag vet att jag har gått ner nästan 80 kilo. Jag har ingenting att bevisa. Men det spelar ingen roll, dessa tankar ger mig ångest. Resultatet? Fler snedsteg och vägning 1 mille om dagen. 

 

Jag känner att jag vill berätta det här för dig min rosa härliga läsare. Jag önskar att detta tar undan press och stress. Att du tycker om mig för att jag är jag och inte för de kilon jag går ner. Mitt logiska jag vet att det är bullshit. Att du är här för att du gillar mitt sätt att tänka eller för att göra den krokiga resan tillsammans med någon eller av någon annan härlig anledning. Men min taskmört på axeln säger annorlunda. Den talar om för mig att jag måste minsann ha tappat ALLA MINA 20 KILON innan nästa föreläsning. Att jag MÅSTE visa resultat VARJE vecka och att jag MÅSTE vara så jävla förbannat duktig hela tiden. Det är inte du som kräver det av mig, det är min taskmört på axeln.

 

Nu börjar ett nytt kapitel i min viktresa. Med fokus på måbra. Det är mycket läskigare än något annat jag har gjort i hela mitt liv. Jag är mycket räddare idag än vad jag var när jag slutade med kolhydrater. Jag ska slänga ut vågen fram till augusti då SkaldemansLCHF projektet är slut. Och jag är livrädd. Jag har aldrig aldrig levt en enda dag utan en våg som lurar runt hörnet. Jag har försökt på mig detta förut. Klarat mig max en vecka, sedan har abstinensbesvären varit för höga. Jag får ångest, börjar kallsvettas och är helt övertygad om att jag gått upp 10 kilo. Alla vägningar i sjukvården har satt de ärren i min själ. Vågen har varit min domare. Vågen ger en falsk känsla av kontroll, för att sedan ge en kraftig baksmälla.

 

Jag är så förbannat trött på att känna mig sketsnygg en dag för att sedan ställa mig på vågen och när den visar minsta lilla plus, så blir jag sämst i världen. Gråter och hela världen raseras. Det är inte okej längre. Jag vägrar det.

 

Väger man sig en gång i veckan så tar det ca 2 minuter per gång. Det innebär att man lägger över 100 minuter om året på att väga sig!! Tänk då om du väger dig fler gånger om dagen, det är flera timmar av vägning på ett år! Timmar du kan lägga på andra mycket roligare saker! Pussa på ngn, ta en promenad, se en hel jäkla serie! Nä, jag vägrar att en mekanisk makkapär ska ta över mitt liv!

 

Jag är livrädd för denna allra läskigaste utmaning. Jag är nämligen ett kontrollfreak så min största rädsla är att jag ska tappa kontrollen och hetsäta "eftersom jag ändå inte väger mig". Jag är livrädd att jag ska ha GÅTT UPP i vikt i augusti när jag plockar fram den igen. Jag har nämligen aldrig inte vägt mig. 

 

Men jag tar den här risken. Jag känner hur destruktiv vågen är mot mig just nu. Så länge jag laddar något med negativa känslor är det inte bra. Precis som med socker eller en människa som man är kär i som är elak. Då måste man klippa och ta bort för at växa och tillåta sig att måbra. 

 

Jag ville berätta det här för dig. För vi gör ju ändåå resan mot våra bästa jag tillsammans. Jag vill med detta inlägg visa att även om vi sliter röv med självutveckling så faller man in i svackor. MEN: om vi INTE hade jobbat med självutveckling hade svackorna varit bra mycket djupare.

 

Jag tar detta steg nu. Jag satsar all-in och ger allt jag har. För viktnojan sunkar ner min livskvalle! Jag vågar ta risken, och i detta steg handlar det att fullt ut älska mig själv för den jag är och inte det jag väger. Nu ställs självkänslan på prov! Men du; utmaningar stärker oss. Så varesig jag går upp eller ner eller plus-minus-noll så kommer jag ur detta starkare och friare. Den My i augusti, den My ser jag fram emot att möta!

 

 

KÖSS
(En vinst med min viktnedgång som jag behöver påminnas om när jag är nere i svackor. Köpte ny kavaj i fredags och attans va glad jag blev! December 2012 till vänster och strlk 52 i kavaj (då hade jag ändå gått ner ca 50 kg) & till höger; en nyköpt kavaj i strlk 42 (och minus nästan 80 kg)! 5 dubbelstorlekar i skillnad på bara 1.5 år! )