Hej finingar<3
Tack för allt ert stöd under inlägget om min dåliga sköldkörtel. För min del är det jätteskönt att äntligen få svar på varför det tar så lång tid att gå ner i vikt. Många utav er undrar säkert varför jag aldrig gjort det innan, testat mig. Faktum är att jag har en enomt läkarskräck. Jag få fullständig panik av tanken att gå till läkaren och går bara dit om det verkligen är akut (typ som astmaanfall eller allergichock). Nu undrar du säkert hur man kan ha fobi att gå till doktorn, men för mig är doktorn förknippad med ett extremt obehag. När jag var liten var jag hos doktorn flera gånger i månaden, låg inne i veckor i sträck pga sjukdom, astma och allergier. Och det är okej, men det som inte var okej är att hos doktorn var jag tvungen att väga mig. Naken inför mina föräldrar och sjuksköterskan. Och efter det blev det alltid ett fullt pådrag. Läkaren pratade allvarligt, dietisten akutlarmades, mamma grät och pappa rynkade pannan och tystnade. Och jag mådde skit. Flera dagar innan jag skulle på mina regelbundna läkarbesök var jag utan sömn. Jag kunde inte sova för jag visste att jag blivit tjockare, att jag skulle få träffa ngn högfärdig dietist som berättade för hundrade gången om tallriksmodellen och att mamma skulle gråta. Detta pågick så länge jag kan minnas, fram till jag var 15, flyttade hemifrån och kunde gå själv. Jag utvecklade därför ett starkt motstånd och en stor rädsla för vården. Det krävdes därför mod av mig att våga gå dit för något annat än vid akutbesök. När jag var yngre var mitt största mål i livet att bli hjärtkirurg. Ser man det ur ett freudianskt perspektiv är det inte så konstigt. Jag ville laga andras hjärtan, precis som mitt eget hjärta behövde lagas. Men med åren blev min rädsla för vården, sjukhus och allt däromkring allt större, så det fick bli civilingenjör istället. Och så gifte jag mig med en sjuksköterska som hjälper till att laga hjärtan. Han har även lagat mitt, mitt egna hjärteklister.
Efter jag började med LCHF vid 20-års ålder behöver jag knappt ha ngn kontakt med vården. Från att ha åkt in akut MINST en gång i månaden, konstant behövt uppföljning och förnyelse av astma och allergirecept, till att gå till vårdcentralen en gång per år för att göra spirometri, som alla astmatiker måste göra. Nu för tiden hinner mina recept gå ut innan jag hämtar ut medicinerna. LCHF har verkligen vänt upp och ner på mitt liv!
Det var många utav er som blev upprörda för att jag fick förslag om en GBP. Och jag måste säga en sak, den läkaren var nog en av de gulligaste jag träffat. Hen tog verkligen hand om mig och gjorde mig trygg och säker. Den läkaren är nog den jag känt mig mest lugn med någonsin, hen var helt ljuvlig! Därför var det nästan värre att få den rekommendationen. Hen ville verkligen inget illa, tvärtom! Och det är ju det som är galet. Hen rekommenderade det med omtanke till mig, och har verkligen inte gjort ngt fel. Det är ju faktiskt så hen är utbildad. Det är inte de enskilda läkarna som är hemska, onda eller ngt fel på, nej, här har vi ett systemfel.
Jag är emot GBP av två etiska grunder. Och nu skriver inte jag detta för att skuldbelägga någon, speciellt inte ni läsare som gjort en GBP. Vad fan ska man göra liksom? Jag själv hade helt klart varit opererad idag om jag inte hittat LCHF. Ingen berättade ju om den "dieten" för mig. Dessa etiska grunder tar jag fäste vid i mina åsikter om GBP:
1. Man ger upp på människan. Man anser att det enda som biter på människan är en operation. Och vet du vad? Så länge vi andas finns det hopp! Skulle vården tillhandahålla LÅNG terapi (inte 10 sessioner med ngn avdankad kurator som jag själv blev erbjuden) med en terapeut som patienten själv väljer (man klickar inte med alla och måste ofta prova sig fram tills man hittar rätt terapiform och rätt terapeut). Jag själv har lagt tiotusentals kronor ur egen ficka, det vägrar staten betala. Men stympa mig, det kostar mig gratis! Man ska även ge patienten kostrådet om LCHF innan man opererar. Man har inte provat alla dieter och alla kostupplägg innan man provar LCHF. Därför är det inte kört. Bara för man misslyckas med VV och Nutrilett betyder det inte att man är ett hopplöst fall som behöver operation. Ingen av de bekanta jag känner som har gjort en GBP hade provar LCHF innan operationen. Sist men inte minst i denna utläggning: vården måste erkänna sockermissbruk som en diagnos. Lär vården oss hantera sockermissbruket med en kolisreducerad kost och terapi mot sockertrollet, ramlar kilona av, av sig själva.
2. Man behandlar fel kroppsdel. Övervikt sitter i huvudet, inte i magen.
Och en sak till. Ärligt talat, ser jag ut som någon som lider av min övervikt? Ja, rent estetiskt så känner jag mig snyggare när jag är mindre. Jag trivs bättre i min kropp. Men jag har INGA SOM HELST fysiska problem med min övervikt! Jag är helt sjukt rörlig med massa muskler eftersom jag tränar massor varje vecka. Jag har normalt blodtryck. PERFEKTA blodvärden. GALET lågt korttidsblodsocker tyckte doktorn eftersom det inte var fasteblodsocker (5,0 mmol/l kl 14.30 en vanlig onsdag), jättebra långtidsblodsocker, superbra blodfetter och inga näringsbrister. Lägg då till att jag endast fått ett enda astmaanfall sedan jag flyttade till Karlskrona för 5 år sedan. Att jag knappt märker av mina allergier och har ett starkt självförtroende. Och det är det som faktiskt gör att jag, ÅTERIGEN, känner mig kränkt av vården. Dom måste föreslagit en GBP bara för att jag ser tjock ut. Fyyyyy, vad det gör mig ledsen! Jag fattar grejen när jag blev erbjuden GBP när jag vägde 170 kg och hade katastrofala hälsovärden. Jag fattar grejen att man erbjuder en GBP när man riskerar att dö inom kort pga sjukdom och övervikt. Men jag? Jag som är frisk, stark och en fightandes ung tjej, mitt i livet? Det gör mig ledsen, det gav mig knubbisnojja och det fick mig att känna mig galet ledsen och väldigt kränkt. För hur jag än vänder och vrider på det kommer jag bara till samma slutsats, läkaren baserade det på mitt utséende. Och då vill jag dra detta ett steg längre: det sjuka kroppsidealet har spridit sig till operationsbordet. Man opererar nu friska, unga människor med grymma hälsovärden för utséendets skull. Fy vad det gör mig illa till mods!
Jag tackar självkänsloguden alla de gånger jag skrivit BRA-bok. Jag tackar Gud att min man är där och stöttar. Jag tackar DIG som läsare som peppar och stöttar mig när jag blir kränkt av min största fobi: vården. För jag satte på mig offerkoftan DELUXE i ngn timma. Kände mig fet och ful. Och sedan JÄKLAR I DALEN, vände jag och bestämde mig för att vara konstruktiv istället för destruktiv! Jag bestämde mig för att det får vara slut här. Jag är inget offer. Detta hände av en anledning.
Jag vägrar stå vid sidan och se på när de sjuka samhällsidealen når operationsborden!
KÖSS
KÖSS