Idag är det inte vilken dag som helst, idag firar jag och min man 1 år som gifta! Vi firar alltså bomullsbröllop. Många har sagt att första året som gift är det som en lång smekmånad, så har inte vi haft det. Kan dock bero på att vi varit tillsammans och bott ihop i 3 år innan, så det var liksom inget radikalt som har hänt. Det bästa med att vara gifta är dock att man delar allt. Ditt och mitt suddas ut, man tar beslut som en enhet istället för att låta två separata viljor styra och man blir mer sammansvetsade. Man får också en helt ny trygghet. Det går liksom inte att säga HEJDÅ och sedan är det slut som man gjorde i högstadiet, istället har man en trygghet att man alltid finns där för varandra. Jag och min man har ju liksom lovat varandra och Gud att älska varandra i nöd och lust. Och just det där med nöd har varit ganska dominerande vårt första år som gifta.
Efter bröllopet tappade jag totalt kontrollen i sockret igen. Jag hade stått upp och fightats länge, men förlorade mot sockertrollet och hamnade djupt ner i sockerfällan. Från oktober till maj åt jag socker varannan helg. Jag byggde en skärm mellan mig och min man och ägnade mig egoistiskt åt min drog och mitt destruktiva ät- och drickbeteende. Jag kunde inte älska honom fullt ut så som han förtjänar, jag gick in i en destruktiv romans med sockret istället. Jag fanns där fysiskt men psykiskt var jag långt borta. Det är det som händer när man drogar, man tar till flykt och försvinner. Men Martin stod kvar och för det är jag evigt tacksam.
Nu när jag lever i abstinens inser jag vilken svår sits jag satte Martin i. Hur mitt drogande slet på vårt äktenskap. Hur jag sårade honom, både genom direkta handlingar men framförallt genom diffusa saker, som avståndstagande och frånvaro mentalt. Hur kan jag älska min man fullt ut om jag inte älskar mig själv? Hur kan jag bära min man om jag inte kan bära mig själv?
Idag lever jag i gottgörelse. Jag bekräftar min man dagligen, finns där och njuter av vår tvåsamhet. Nu snackar jag inte att jag lever i total underkastelse, jag pratar om att jag är den fru som jag vill vara. Som jag mår bra av och som både jag och min man förtjänar att jag är. Att älska mig själv är den finaste gåva jag kan ge till min man.
Idag så firar jag och min man. Ikväll ska vi ut på restaurang och sedan se Mazerunner 2 på bio. Idag är en extraspeciell söndag!
KÖSS
