Nu har jag varit ledig i nästan en vecka. Jag har spenderat min ledighet hos mina älskade föräldrar på Gullholmen. Och det är så sjukt, jag blir så avslappnad där. Jag blir så trött, i varje cell, och går tillbaka till barnstadiet. Äter, sover och bara umgås med vänner. När jag är ledig i Karlskrona är jag ändå uppjagad och stressad, men på Gullholmen släpper jag bara allt. Kan sitta och tomglo, läsa böcker, bara vara. Det är en fantastisk gåva och jag tror aldrig jag känt mig så utvilad som nu.
Kanske är det avsaknaden av internet och bilar? Kanske är det den friska luften? Kanske är det stillheten och de långa båtturerna? Inte vet jag, men något bra är det.
Jag har också gjort en enorm vinst. Gullholmen har alltid varit undantaget för mig. Det har alltid inneburit socker och alkohol i enorma mängder. Inte denna gång. Denna gång var verkligen en seger för mig och jag kan stolt säga att jag är inne på min 60:e abstinenta dag! Samtidigt har det blivit för mycket kaffe och för mycket mat. Jag har inte råd att vara hungrig i triggande situationer, så jag vet att jag säker lagt på mig ngt kilo, fast av bra mat. Det är liksom okej, man kan inte vara perfekt 24/7. Viktigast är att man kommer undan med abstinensen i behåll.
Jag skulle vara oärlig om jag sa att det var lätt. Aldrig har jag fått slita så mycket som att hålla mig nykter som denna gång. En glass i hamnen och ett iskallt glas vitt på bryggan, tillhör liksom upplevelsen. Och jag fastnade i mörka offertankar flera gånger. Suget var en fysisk smärta. Hur gör man då? Först av allt så kände jag suget, kände hur det kändes, flydde inte ifrån det. Och efteråt kan jag enkelt beskriva det som ont. Lyssnar du och inte flyr från ditt sug så kommer du känna likadant. I armar, kropp och mun kliar det och smärtar efter drogen. Låt det vara. Det går över. Undertiden framkallar din hjärna bilder av klicket som uppstår när man tar första bettet av den choklasdränkta magnumglassen, lugnet som uppstår av den första sippen vin och mysighetsfaktorn som uppstår när du och kompisarna plockar lösgodis och tittar film när solen gått ner. Det är för stort och för svårt för att klara ensam. Jag har aldrig varit så nära, men samtidigt så långt ifrån att ramla ner i sockerträsket som denna helg. Som tur är hade jag mina bästa vänner i närheten som valde att avstå för min skull. Jag valde att prata om det högt, sätta ord på smärtan, för att överleva.
Samtidigt kom frågan: Ska du vara nykter resten av livet? Mitt svar: just nu ska jag vara det. Denna drinken väljer jag alkoholfri. Denna stund väljer jag en Loka istället för en glass. Just nu väljer jag bort sockret. Nästa drink vet jag inte, nästa glass har jag ingen aning om.
Det enda jag kan påverka är nu. Detta val. Denna stund. Denna sekund. Allt annat har ingen betydelse.
Och då kom sorgen. Jag har inte släppt fram den på 60 dagar, men på Gullholmen kunde jag inte fly från den. Ska jag alltid behöva tacka nej? Det blev så stort och olidligt. Därför kan jag inte tänka så. Jag kan inte tänka för alltid, jag kan bara tänka för nu. Det blir så stort och svårt, så vi beroende måste förankra oss i nuet. I detta val. I denna stund. I denna sekund. Allt annat fungerar inte.
KÖSS