Jag fick en intressant fråga häromdagen: måste man gå i behandling som sockerberoende? Typ sockerdetox, FAA-möten o liknande?
Först och främst är kunskap nyckeln till tillfrisknande. Förstår vi att vi är sjuka och erkänner det helt och fullt för oss själva, kan vi leva i tillfrisknad. Inte alla alkoholister har tillfrisknat genom AA, vissa klarar det själva. Dock har man sett att det är betydligt större sannolikhet att leva abstinent om man går på möten, kurser och liknande. Hela grejen med möten och kurser är att leva i ärlighet mot sig själv. Vår beroendehjärna vill gärna ljuga som fan för oss, förleda oss att tro att vi inte är beroende. Att om vi varit abstinenta en längre tid, övertyga oss att vi är friska och kan börja droga igen. Grejen är: vi blir aldrig friska eller fria från vårt beroende, vi kan dock leva i tillfrisknad.
Att göra resan själv innebär att man utsätter sig för betydligt större risker. Först och främst är återfallsrisken större, sedan är det större risk att vi börjar projicera vårt beroende på något annat istället. Vi byter hytt på Titanic som min mentor brukar säga. Vi kanske börjar dricka mer alkohol, snusa mer eller dricka mer kaffe. Då lever vi inte i tillfrisknad, då byter vi bara drog.
Jag säger inte att du inte kan, men det blir enklare om vi söker hjälp och erkänner vårt beroende för oss själva och för andra. Och vi är aldrig svaga som söker hjälp, vi är modiga. Modiga som bara fasen. Finns inget som är mer läskigt än att erkänna att vi inte klarar ngt själva. Tro mig. Jag själv är en riktig "jag klarar allt själv"-människa. Jag läste upp mina betyg från noll till civilingenjör, klarat ett eget hushåll sedan jag var 15 år, fightat mig igenom mobbing och flera smärtsamma trauman. Men, jag klarar inte av att bli frisk på egen hand. Och det är sjukt jobbigt att erkänna, men jäkligt nödvändigt. Vill vi faktiskt bli friska är vi beredda att erkänna våra svagheter.
KÖSS
