Som du säkert har listat ut så väger jag maten just nu. Eller ja, på ett ungefär iaf. Jag går på ett kostschema från Arteget som angiver mängd kött/fett/grönsaker. Du som följt mig under alla år tänker la vafan jag håller på med! Jag som ALLTID varit största motståndaren till att väga och mäta maten. För mig är det så viktväktarna att det gör mig illamående. Meeeeeen.....
Idag har jag varit abstinent från alkohol och socker i 82 dagar. Det har varit de bästa och mest utmanande dagarna i mitt liv. Jag har dock nikotinet kvar. Jag slutade snusa 6 månader och då drogade jag på socker som fan. Har ju tagit upp det där hundratusengånger nu men vi beroende byter ju gärna hytt i titanic. Jag har snusat sen jag var 14 och det är absolut inget jag skäms över. Jag vet att jag är en beroendemänniska och jag vet att jag fastnar i beroendeframkallande ämnen. Jag och min mentor har kommit överens om att jag tar tag i snusandet när jag varit abstinent i minst ett år. Gör man allt samtidigt riskerar jag min abstinens från socker, och det är min favoritdrog och där ska jag hålla mig jävligt långt ifrån. Däremot har jag sänkt nikotinhalten i snusandet och ger fan i att feströka som en tok.
Även om du inte är beroende av nikotin kan du byta hytt i Titanic. Det är lätt att hjärnan börjar söka efter andra utlopp och mängden mat är ett typiskt sådant. Helt plötsligt vräker vi i oss. Vi har även svårt att uppskatta mängd och lägger mycket energi på att nojja om vi äter lagom. Sjukt jäkla ovärt. Därför är det en befrielse att väga och mäta maten.
LCHF är fantastiskt. Den reglerar vår naturliga aptit och gör oss mätta. Men va händer när vi har en beroendehjärna? Vi skiter fullständigt i om vi är mätta eller inte, vi äter ändå för det är ångestdämpande. Vi äter fan ölkorv tills det sprutar ur öronen. Är du en "Normis" och inte beroende så behöver du verkligen inte mäta maten. Är du en beroende ger faktiskt mätning av maten en stor befrielse. Helt plötsligt slipper du nojandet och hittar frihet. Och där har du skillnaden mellan ett abstinent kostschema än viktväktarna. Att mäta maten är inget verktyg för att gå ner i vikt, det är ett verktyg för mental frihet. Och det kan aldrig en inbiten normis LCHFare förstår. Inom LCHF är mätning av mat tabu. Det ger jag dock blanka fasen i. Det är så jäkla skönt att slippa tänka och känna efter om man är mätt ellr inte.
Idag är jag dock inte supernoga med mängden. Jag märker att mitt kostschema är lite att ta i så det händer att jag slänger mat för att jag är mätt. Jag är inte heller superstenhård med mängden fett utan äter ofta mer fett än angivet och mindre protein. Jag har märkt att min kropp trivs bäst på det. Jag har dock varit abstinent länge och dessutom 5 år på LCHF i ryggsäcken, så jag känner min kropp och vet vad som funkar och inte. Jag ser mitt matschema lite mer som "maxintag" än som en absolut sanning.
KÖSS
